Hemma igen

Äntligen är jag färdig ute på Ulvön, om det nu inte blir så jag måste åka ut & jobba helgen.. Det har varit riktigt kul att jobba på Alma, träffat mycket roliga & trevliga människor där, nästan så jag saknar livet där ute, men det hade varit kul att dela det med Micke som jag saknat så mycket när jag varit där.

Stackars Micke har suttit med en klump i magen hela sommaren :/
Jag har fått så mycket uppskattning & komplimanger där ute, en underbart vacker kvinna är jag visst ;) & många efterfester har jag blivit inbjuden till men tackat nej.

Jag tycker så synd om Micke som varit orolig över att jag t.ex. ska träffa någon annan. Vi har på slutet bara hörts av på förmiddagarna då jag jobbat från 12-01.30 sågott som varje dag & då inte hört av mig på natten för han sover när jag slutar & inte alltid har tid under dagen & kvällen att höra av mig.
Jag förstår att han kännt sig avhållen :( Jag gråter när jag tänker på hur han måste haft det här hemma & hur han kännt sig.
Jag frågar mig själv gång på gång om det var värt det att åka iväg & jobba när han nu mått såhär. Jag vill inte att han ska behöva tvivla på mig & jag får sånna skuldkännslor fast jag inte gjort något. Jag blir så jätteledsen av att se honom såhär :( Det gör riktigt ont.
Men det känns skönt att han berättat det för mig istället för att vara tyst om det.
Det känns ändå lite bra att han saknat mig så mycket & varit så orolig som han varit, då vet jag att han älskar mig lika mycket som jag älskar honom. Men just nu gråter jag bara av tanken hur han mått när jag var iväg.
Jag älskar honom så mycket & skulle aldrig göra något som sårar honom. Då skulle jag inte orka leva med mig själv. För Micke är verkligen världens finaste människa & någon annan än honom skulle jag aldrig ens tänka tanken på att vilja vara med & såra en så fin människa som min älskade Micke finns inte i min värld.
Samtidigt blir jag ledesen över att han kännt såhär. Jag vill inte att han ska behöva känna så, jag vill att han ska veta att han kan lita på mig till 110%. Så jag blir ledsen över att han tvivlat på mig :( Det har han inte behövt.

Jag har iallafall haft mina livvakter, en kväll stod det tillochmed en kille & väntade på mig vid bakdörren när vi stängde & skulle gå hem. Då var mina snälla arbetsgivare omtänkssamma & promenerade med mig hem :) För i deras religion är det så förbjudet att ens stöta på en upptagen kvinna så de har verkligen spännt blicken i många & det har hjälpt!
& Vår stammis gick fram till alla yngre i Modo hockey som följde mig med blicken en hel kväll och sa: Ni kan glömma att ni får henne om inte ens jag får det, hon är upptagen & tyvärr inte med mig! Sen såg de rätt snopen ut & tittade bara lite :p

Mycket efterfester har jag blivit inbjuden till , mycket trevligt folk också, som är intresserad av att umgås & inte är "på mig". Men jag har tackat nej till dem för att inte göra Micke orolig i onödan, även om det hade varit kul att lära känna nytt folk. Men sen så skulle jag inte orka med jobbet heller då jag jobbat så pass mycket också. Har haft nog att ta mig upp på morgonen ändå. Man är så upp i varv när man slutar jobbet, somnar inte förrän 3 tiden på natten & har problem att ta sig upp kl 10 på förmiddagen, på slutet var klockan närmare 11 innan jag tog mig upp, men då har jag jobbat drygt 13 timmar om dagen också, från 12-01.30 flesta dagarna.

Nu känns det riktigt skönt att vara hemma med min familj & mitt älskade älskade hjärta.

Micke, all my love to you!